fastän huvudet är överkört av en traktor.
... så tvingar jag mig att uppdatera bloggen. eller tvingar och tvingar,det är ett tvångssyndom.
justja, jag ''lovade'' att berätta om mina fobier för fåglar.. here comes the story:
Min fobi för fåglar började när jag gick på mellan- högastadiet och jag en morgon drar upp persiennen och möter en blick från en typ rovfågel, jaaa, jag är säker på att det var en rovfågel den hade sån näbb. Jag skriker och fäller ner persiennen. And there it all begins. (varför kör jag med engelska, jo, det gör stoooryn coolare.) Men egentligen kan fågel- fobin ha börjat i ett tidigare stadie, jag har nämligen fått berättat för mig att jag som liten Mia blev biten av en anka mitt i handen! :O Detta har sedan utvecklas att jag känner ett obehag gentemot fåglar. Obehaget är som störst när jag sommarnätter försöker tvinga mig själv att sova med öppet fönster, vilket är ett måste då min rum i Vallsta är beläget på '''solsidan'', om fönstret inte är öppet dör jag av värmeslag. Jag har fönstret öppet och rummet är kallt och svalt.. men jag vet att snart kommer dom, DOM jävlarna och tar mig, Skator och kråkor kollar på mig med sina svarta iskalla ögon och slår mig med sin näbb och det jävligaste av allt, de kan flyga, så nog allt tar dom MIG! I allafall jag trycker mig mot väggen och försöker bli ett med den, allt för att komma så långt bort ifrån det öppna fönstret... sen närmar sig klockan fyra på morgen och det är dax, den inofficella fågel-morgon dansen på altantaket nedanför mitt fönster.. kallsvetten sipprar längst ryggraden: NEJ, dom är här.. okej, nu måste det gå snabbt.. upp och stäng fönstret!! Och sen vaknar man vid tio- genom svettig.. men glad att man sov tryggt de sista timmarna.. Jag trodde fågelfobin var över.. efter noga övervägande beslutade jag mig för att här i haninge sova med fönstret öppet lite grann, BALKONGEN ÄR STORT NO! Där kan ju till och med människor klättra upp ( ja med hjälp av stege kommer man upp på fjärde våningen, och det kan finnas folk som gör det, inbillar jag mig) Sen närmade sig klockan fyra - fem på morgonen och morgondansen och krakset drar igån ute på soprummets tak! FAN tänker jag och världens panik kommer över mig: '''Måste, måste stänga fönster!'' jag börjar dra i handtaget till fönstret och märker att det inte rör sig, paniken växer liksom svetten som börjar lacka.. tillslut lyckas jag få igen fönstret, men inte helt och jag hoppas för allt att de inte lyckas trycka upp fönstret med sina klor och näbbar.. ja, man vet ju aldrig med dessa läskiga varelser... end of story! Borde jag söka hjälp är nu frågan? Är detta sjukt?
Idag har vi varit på Riksarkivet där Sveriges dyrbara historia bevaras i TIO ATOMBOMSSÄKRA VALV:P Säkerheten var stor, vi fick nämligen inte ta med oss bläckpennor in till forskarsalen och ej lämna rummet med våra viktiga dokument samt skriva in på ett antal olika grejer, allt för att Sveriges historia skall hållas in safe! Äntligen fick jag känna mig som en riktig hisotoriker när handskarna (man får ej ta på papprena med händerna)sattes på och man bläddrade genom brev till kungen från 1920- talet. Lite pirrigt var det att bläddra igenom dessa papper, man kände att man hade ngt dyrbart i tassarna;)
Jo, idag på pendel nbörjade jag tänka på mitt liv: Är det här mitt liv ställde jag frågan? Ja, tydligen så är det här mitt liv nu och det är inte helt värdelöst, men är jag tillfredställd med mitt s.k liv? Sen kom jag på allt är ju relativt, så nu behöver vi ej spekulera mer i det.
Apropå liv, mina tankar fylldes av döden i natt, oj så bra det gick och sova, jag sov inget alls, därför bär det av mot sängen nu.
Tydligen klarar jag mig själv nu. Vad vet du om det?
justja, jag ''lovade'' att berätta om mina fobier för fåglar.. here comes the story:
Min fobi för fåglar började när jag gick på mellan- högastadiet och jag en morgon drar upp persiennen och möter en blick från en typ rovfågel, jaaa, jag är säker på att det var en rovfågel den hade sån näbb. Jag skriker och fäller ner persiennen. And there it all begins. (varför kör jag med engelska, jo, det gör stoooryn coolare.) Men egentligen kan fågel- fobin ha börjat i ett tidigare stadie, jag har nämligen fått berättat för mig att jag som liten Mia blev biten av en anka mitt i handen! :O Detta har sedan utvecklas att jag känner ett obehag gentemot fåglar. Obehaget är som störst när jag sommarnätter försöker tvinga mig själv att sova med öppet fönster, vilket är ett måste då min rum i Vallsta är beläget på '''solsidan'', om fönstret inte är öppet dör jag av värmeslag. Jag har fönstret öppet och rummet är kallt och svalt.. men jag vet att snart kommer dom, DOM jävlarna och tar mig, Skator och kråkor kollar på mig med sina svarta iskalla ögon och slår mig med sin näbb och det jävligaste av allt, de kan flyga, så nog allt tar dom MIG! I allafall jag trycker mig mot väggen och försöker bli ett med den, allt för att komma så långt bort ifrån det öppna fönstret... sen närmar sig klockan fyra på morgen och det är dax, den inofficella fågel-morgon dansen på altantaket nedanför mitt fönster.. kallsvetten sipprar längst ryggraden: NEJ, dom är här.. okej, nu måste det gå snabbt.. upp och stäng fönstret!! Och sen vaknar man vid tio- genom svettig.. men glad att man sov tryggt de sista timmarna.. Jag trodde fågelfobin var över.. efter noga övervägande beslutade jag mig för att här i haninge sova med fönstret öppet lite grann, BALKONGEN ÄR STORT NO! Där kan ju till och med människor klättra upp ( ja med hjälp av stege kommer man upp på fjärde våningen, och det kan finnas folk som gör det, inbillar jag mig) Sen närmade sig klockan fyra - fem på morgonen och morgondansen och krakset drar igån ute på soprummets tak! FAN tänker jag och världens panik kommer över mig: '''Måste, måste stänga fönster!'' jag börjar dra i handtaget till fönstret och märker att det inte rör sig, paniken växer liksom svetten som börjar lacka.. tillslut lyckas jag få igen fönstret, men inte helt och jag hoppas för allt att de inte lyckas trycka upp fönstret med sina klor och näbbar.. ja, man vet ju aldrig med dessa läskiga varelser... end of story! Borde jag söka hjälp är nu frågan? Är detta sjukt?
Idag har vi varit på Riksarkivet där Sveriges dyrbara historia bevaras i TIO ATOMBOMSSÄKRA VALV:P Säkerheten var stor, vi fick nämligen inte ta med oss bläckpennor in till forskarsalen och ej lämna rummet med våra viktiga dokument samt skriva in på ett antal olika grejer, allt för att Sveriges historia skall hållas in safe! Äntligen fick jag känna mig som en riktig hisotoriker när handskarna (man får ej ta på papprena med händerna)sattes på och man bläddrade genom brev till kungen från 1920- talet. Lite pirrigt var det att bläddra igenom dessa papper, man kände att man hade ngt dyrbart i tassarna;)
Jo, idag på pendel nbörjade jag tänka på mitt liv: Är det här mitt liv ställde jag frågan? Ja, tydligen så är det här mitt liv nu och det är inte helt värdelöst, men är jag tillfredställd med mitt s.k liv? Sen kom jag på allt är ju relativt, så nu behöver vi ej spekulera mer i det.
Apropå liv, mina tankar fylldes av döden i natt, oj så bra det gick och sova, jag sov inget alls, därför bär det av mot sängen nu.
Tydligen klarar jag mig själv nu. Vad vet du om det?
Kommentarer
Trackback
