att gå från oövervinnlig till att helvetet brinner och tårarna flödar.
föregående inlägget viskade om en glad och nöjd Marie Hägg. Men känslorna dalade. För det första mer än hälften av mina bilder försvinner från dagens plåtning. Jag tänker: okej, tur att jag knäppte måååånga och av dom jag har kvar är några iaf publicerbara. Tur i oturen liksom. Jag är stolt över mitt mogna tankesätt där, inte för det är ngt nytt för mig, jag tänker mkt positivare nu förtiden faktiskt. MEN, alltid ett MEN. packar ner min kamera och laddaren varav locket till laddare plötsligt faller av och ett helt sånt där chip faller ut. Min NYA laddare är sönder. Hur kul är det när man som fattig jävla student med fotointresse har försökt knåpa ihop en bra kamera med tillbehör och pungat ut nästan sju tusen för det. Jag blev helt galen. Mina happymoves byttes ut till tårar och mensen talade högt inom mej och har gjort denna kanske incident till ett brinnande helvete. Och jag vill fan inte vara med längre. Varför känns det jämt som jag har otur. Jag hatar mitt liv just nu. Kan jag inte bara få vara glad. Här försöker man tänka positivt, men va fan får man. Gud är emot mig personligen.Är inte alls sugen på och skriva min artikel nu.
WHYYYYY?
